Tomheten och förtvivlan, det är vad jag minns starkast från den kvällen som kom att förändra mitt liv föralltid. Det var som att någon hade kört igång en dammsugare på utsug och sugit ur mig all lust att leva, all lycka som jag någonsin upplevt rann ur mig på nolltid och jag blev tung som sten. Jag vändes ut och in på tre sekunder, de sekunder det tog för pappa att berätta för mig att hon inte klarade sig. Där stod jag, 16 år gammal och såg hela världen rasa samman runt omkring mig.

Natten på sjukhuset tar hem priset för att vara den långsammaste natten jag någonsin upplevt, jag minns inte så mycket därifrån, men jag minns att den varade i en evighet. Jag kommer ihåg känslan, den tunga förlamade känslan blandat av förtvivlan, hopplöshet och oförståelse, den kommer tillbaka bara jag tänker på kaoset. Hon var fortfarande varm när vi fick träffa henne samma kväll och insikten om att hon hade varit vid liv bara några timmar tidigare gjorde så rysligt ont. Livet gjorde så rysligt ont just då och flera månader framöver.

Men det formade mig, jättemycket. Och jag vet att jag inte hade varit den jag är idag om det inte hade hänt, men jag hade gärna klarat mig utan den olyckan. Det finns ingen rättvisa alls i att förlora sin syster sådär, man ska inte behöva göra det, det är fel och helt meningslöst. Det är outhärdligt och gör alldeles för ont. Men man kan heller inte fastna och gräva ner sig, för i längden fyller det ingen funktion alls. Klart det är okej, men inte hela tiden. Det som hänt har hänt och jag kan inte på något vis få min syster tillbaka till livet, det är fullt omöjligt. Det jag däremot kan göra är att försöka acceptera, fast att det är svårt. Jag har accepterat och jag har gått vidare och jag försöker leva på ett bra sätt, ett lyckligt liv, vilket jag faktiskt lyckas hyfsat bra med ibland. Hon finns alltid kvar inom mig, det går inte en dag då jag inte tänker på henne och det hedrar henne, hon ska ha det, för är det minsta och det enda jag kan ge henne nu, mina tankar.

Idag firar hon fem år som ängel och jag är inne på mitt femte år utan henne. Jag tänker fortsätta leva, det kommer bli fler år utan henne här och jag är okej med det idag. Jag sörjer henne fortfarande, men inte på samma sätt längre, till skillnad från då så sprudlar jag av hopp idag och det är jag inget annat än stolt över.

Jag saknar henne verkligen och idag tänker jag extra mycket på henne, min Viktoria.