24 augusti 2018. 

Det betyder att det idag är 2 år sedan den 24 augusti 2016 - en förfärlig dag i mitt liv. Det var den dagen jag nåddes av beskedet att min pappa förlorat sin tuffa kamp mot cancern och inte längre fanns med oss i livet. 

Det var hårda ord som gjorde så ont i mig, men jag visste egentligen hela tiden innerst inne att det bara var en tidsfråga innan jag skulle behöva höra de där orden och att de skulle bli ett faktum. Hur mycket mitt hjärta än hoppades på annat och hur orättvist pappas öde än var, så var det inte tillräckligt för att hålla honom vid liv. 

Det är så många gånger jag har försökt att se en mening med att pappa blev sjuk och behövde lämna livet knappt 58 år gammal. Men jag kan för mitt liv inte förstå det eller komma med en rimlig förklaring. Visst, jag har kanske blivit starkare och mer rustad för livet - men jag hade klarat mig fint utan den där styrkan och den rustningen. Jag vill hellre ha en pappa i livet. 

En pappa som jag kan berätta saker för, sånt där som jag bara kunde berätta för honom, såna där, för mig, typiska pappa-saker. Det händer fortfarande att tanken "det här ska jag genast berätta för pappa" hinner flyga genom mitt huvud, en bråkdel av en sekund, innan verkligheten tar tag i mig och jag inser att det inte längre är möjligt. Han är inte längre ett telefonsamtal eller ett par tiotal mil bort. Jag kommer aldrig kunna ringa honom igen eller prata med honom och dela med mig av mitt liv till honom. Men om jag hade kunnat det så vet jag att han hade varit så stolt över mig nu. Han hade varit stolt över hur jag tacklade detta årets vår och att jag äntligen kommit in på den utbildning som jag i så många år sökt men aldrig kommit in på tidigare. Han hade firat det med prinsesstårta. Han hade varit stolt över att kalla mig sin dotter, lika stolt som jag är över att få kalla honom min pappa. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre pappa i mina 24 första år i livet. Jag hade dock önskat att jag kunde få fortsätta mitt liv med honom vid min sida, som en del av min vardag, önskat att han kunde se mig bli vuxen och utvecklas vidare i livet.

Jag befinner mig denna dag, konstigt nog, på exakt samma soliga ö i Grekland som jag gjorde den dagen pappa dog. Det blåste lika varma vindar då som nu. Här för två år sedan, bestämde jag mig för att pappa fanns i de där vindarna. Han blev mer levande och närvarande då och det var en lugnade känsla mitt i kaoset. Jag tänker samma sak idag och en vind har aldrig känts så härlig och så trygg. 

Jag saknar honom verkligen, idag som så många andra dagar. Min fina starka pappa, min pappa polis som kunde fixa allt. Jag har och kommer alltid att vara så vansinnigt stolt över honom.