Under en lång tid nu har jag känt ett behov av att få ihop någon slags text, sätta ord på lite tankar och faktiskt också dela med mig av dem här. Även fast jag ibland tänker vad det ska vara bra för. Jag kommer inte på någon riktigt bra anledning till varför, men å andra sidan så måste man inte förklara sig hela tiden heller. 

 

Jag har lämnat lyckobubblan som guide och fått rent ut sagt en smäll på käften av den riktiga världen. Den där verkligheten slog hårdare än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Och så många gånger jag säger till mig själv att allt blir vad jag gör det till. Det ligger visserligen någon slags sanning i det, men ibland är det lättare sagt än gjort. Men sagt och gjort, eller sagt och försökt. För det är vad jag gör, försöker. Och jag tycker att jag lyckas ganska fint. Jag har lyckats bygga upp något slags liv i en ny stad, med ett nytt jobb och ett nytt liv tillsammans med en person som jag verkligen tycker om. Det hela låter ju som en dröm, med en helt ny start på en helt ny plats och med en fantastisk människa vid min sida. Som att hoppa omkring på små rosa moln ungefär. För här har jag verkligen min chans att göra något bra utav allting. Men det var nog inte helt så enkelt som det lät från början, men bara genom att ha insett det så blir faktikst allting ganska mycket enklare.

 

Men det händer dock att mitt förflutna kommer ikapp mig ändå och slår mig hårt pch hänsynslöst och jag tycker det är så orättvist. Men det måste få vara så, för mitt förflutna är en del av den jag är idag och utan den hade jag väl inte riktigt fungerat som jag gör. Saknaden efter min pappa är stor (det vore konstigt annars), det är en tomhet som gnager i mig. Såklart inte hela tiden, det hade varit att överdriva. För det är många gånger som jag känner mig så full på glädje och tänker bort den där tomheten. Och det får också vara så, det är inget jag har dåligt samvete över. För jag vet att pappa vill att jag ska vara sådär fullproppad på glädje, för det är min grej och han vill att jag gör min grej. Och det tänker jag fortsätta med. Men just idag har jag drabbats av en otrolig saknad, något jag försöker vänja mig vid. För det är något jag vet kommer att komma tillbaka många gånger framöver. Jag försöker sätta ord på känslan; det är en knivskarp smärta som hugger i bröstet och som sedan går vidare upp genom halsen och för en liten pyttesekund slår världens illamående till innan jag på något sätt lyckas svälja bort det. Och så vill jag egentligen bara gå iväg och vara ledsen en stund men idag valde den där vansinnga saknaden att slå till otroligt olägligt. Det är väl kanske så man blir starkare också ibland, att ta fighten. 

 

Jag stannade där och tog den fighten och gick därifrån som en vinnare. Jag vann idag och jag tänker vinna alla de andra fighter också för den delen. Det handlar om en god inställning och stark vilja, och jag vill gärna tro att jag besitter det.

 

Med det sagt så ska jag ge mig ut och hitta nya rosa moln som jag kan hoppa på och som fyller mig med lycka. 

 

På återseende. 

/Olivia