Det är när jag är som minst redo för den som den slår till, denna hemska saknad. För det mesta går allt som en dans, jag är obrytbar och bäst. Det är som den där sången, ingenting står över mig. Jag känner så ofta och jag är glad för den känslan, att jag äntligen kom dit. Sen kommer den där saknaden, som ett stjärnfall. Utan minsta lilla förvarning och knappt märkbar innan det är för sent. Den är hänsynslös och brutal och skär mig i hjärtat och jag vet aldrig hur länge den varar. Det jag vet är att den nog kommer fortsätta sådär, livet ut. Och sorgligt nog har jag vant mig vid den tanken, men jag kommer nog aldrig vänja mig vid det där plötsliga hugget, det gör alltid lika ont.

Det har gått snart 7 år sedan hon togs ifrån mig och varje dag som går tar mig längre och längre ifrån livet med henne här. Tekniskt sätt är jag äldre nu än vad hon någonsin kommer att bli och åren kommer bara fortsätta gå och jag kommer att behöva bli gammal utan henne. Jag hade gärna haft henne här och delat med mig av mitt liv till henne. Jag vet att det inte ger någon mening i att säga att jag önskar att hon var här, den är ju given. Och hon kommer inte vara här mer och det är egentligen löjligt att skriva om det, det är en hopplöshet. Men jag är hopplös ibland och det är en hopplös värld till och från så det passar ändå in på något vis. 

Det hedrar henne att saknaden slår till sådär, hon ska ha det, förtjänar det. Och jag tänker fortsätta bli ledsen, och gråta tills jag är helt tom, fortsätta sitta uppe sent på nätterna och lyssna på musik som får mig att tänka på henne, fortsätta prata om och skratta för henne, åt henne, allt galet och vackert hon gjorde. 

tills vi ses igen. 

din syster.