Du har alltid varit min idol, min hjälte. Och att se dig kämpa och ta dig upp igen. Från att vara nerbryten totalt av sjukdomsbeskedet och efter att ha legat på sjukhuset i ett så kritiskt läge till att börja jobba igen, äta rätt, motionera och bygga upp tappade muskler, gör mig inget annat än stolt.  Visst, de där läckra polismusklerna kom aldrig tillbaka, men din vilja var stark och din inställning till att få ett någorlunda normalt liv igen var bestämd. Och du gjorde det fantastiskt pappa. Alla meddelanden du sände till mig under sommaren, när jag var tillbaka på Rhodos. Där du skrev att du gått med röjsågen och slagit gräs runt sommarstugan, hur glad du var att du orkade det. Och att du hjälpte till med den nya bryggan i sjön. När du gick 2 km uppe vid Axamo och du hade dina stavar till hjälp, och du var så nöjd efteråt. När du berättade om en midsommarnattsdröm i Rogberga som var magisk och så ljus. När du skrev att du reagerade bra på cellgiftsbehandlingarna och att dem verkade bromsa cancern och att alla kontroller du var på visade positivt. Visserligen var cancern kvar, den satt benhårt fast, men den hade åtminstone inte växt och du var så lättad över det

7 augusti 2016. Ytterligare ett samtal som fick mig att vakna upp från en värld full av hopp och återgå till en hopplös verklighet. En verklighet där du var tillbaka på sjukhuset med svåra smärtor och då jag fick höra att en operation möjligtvis kan rädda dig, men den kan också förstöra dig helt och ta dig ifrån oss. Men du hade valt att ta risken, eller som du såg det då, chansen. Jag fick höra att det är hög tid för mig att ta mig hem då denna operation kan betyda ett farväl av dig. 24 timmar senare var jag hos dig på sjukhuset och till allas stora förvåning hade du blivit bättre och inte sämre och denna livsavgörande operation blev inte aktuell. Jag var hos dig varje dag den veckan. Men fick aldrig någon ro i de besöken, jag hatade att se dig i den där sjukhussängen, med alla möjliga slangar och dropp intryckta i dig. Och du som inte orkade prata, som var ledsen och plågad av ångest, även fast du fick ångestdämpande som skulle göra dig lugn. Den dagen vi kom upp till dig och hälften av alla slangar var borta och vi såg tecken på förbättring och räknade dagar tills du skulle få komma hem igen så att du kan återhämta dig. Sådär bra som du gjorde sist. När vi två efter en vecka sa hejdå till varandra, du kvar på sjukhuset dock, men i ett bättre tillstånd än veckan tidigare. Och jag lät allt släppa, alla känslor som jag omedvetet hållit inne på. Och jag grät framför dig, och du tog min hand och höll den hårdare än någonsin och kämpade för att själv inte börja gråta, men det brast för dig också. Och du kallade mig pappas lilla flicka. Jag sa att du var bäst och du sa att jag var bäst tillbaka och jag kunde inte kontrollera flödet av känslor som rusade igenom min kropp den stunden, det gjorde bara så otroligt ont. Du som sa att vi ses igen, att du nog ska klara dig igenom detta också. Och jag lämnade dig där på sjukhuset i hopp om att dina ord skulle bli sanning.