Det är faktiskt ganska fantastiskt alltihop. Att jag är här och att det är nu. Att jag har fått min dröm att slå in, på egen hand. Jag gjorde det och jag är så tacksam mot mig själv för det. Tack Olivia. Ibland nu när jag ser min spegelbild i den här blåa uniformen som vi ständigt lever i på dagarna, så ler jag sådär löjligt stort när tanken slår mig att det där är faktiskt jag. Det är jag som står där och ler tillbaka mot mig själv och jag har lite svårt att greppa det på något sätt. Allt gick så läskigt fort. Först till världens mest fantastiska 5 veckor i Spanien för att sen bosätta mig på Rhodos för några av livets många månader. Och jag får göra det här, det är okej och det är ett jobb, ett himla lyckligt jobb. Och att jag bara byter till nästa sol när solen här blir för kall och att det får bli Gran Canaria. Det är så bra. Människor är fantastiska och de är helt min tekopp, de där människorna som jag får träffa varje dag, på det sättet och på den här platsen.

 

Jag är en väldigt lycklig människa, absolut, med allting här. Och givetvis saknar jag allting hemma också. Livsstilen, människorna och gatorna. Men jag påminner mig själv alltid om att jag har spenderat 22 år hemma redan och ka gott ge mig själv den här tiden utomlands, tillsammans med en dröm som jag haft länge och med människor som delar samma passion för det här som jag gör, det är häftigt. Och ikväll kommer en del av hemma hit, Lovisa heter hon, även kallad syster. Världens bästa dessutom och jag ser så väldigt mycket fram emot att få ha henne här, älskade. Och som grädde på moset sätter Julia sina fötter på Rhodos på lördag, och stannar här hos mig i en vecka drygt. Älskade bästis. De är två av de absolut bästa människorna i hela min värld och åh vad jag älskar de så högt och det är så väldigt tacksamt att de kommer hit. Älsklingar, tack för det. De gör mig till lyckligaste människan i världen. 

 

Cheers out people, nu går jag och dansar mig ännu lyckligare på minidisco, med Bamse & rökmaskin, perfection. 

nu freestylar jag bara med bilder från livet. Och så tänkte jag att en uppdatering om läget vore på sin plats. Jag har till exempel nu häromdagen sökt vinterdestination och på fredag vet jag vart min vinter ska tillbringas. Det blir antingen på Gran Canaria eller Teneriffa faktiskt och det spelar mig igen roll vilken av öarna, jag sökte mest för positionen - Funbreak, Blue Villiage. Jag hade älskat det tänker jag och det hade varit fint att testa något annat än Bluestar. Så vi håller tummarna och ber till Gud från och med nu, att jag får det jag vill och att allt blir bra med det. Våra scores stiger och jag håvar in dreamcatchers och den är fin. Dreamcatchers är när en gäst nämner ens namn i en positiv kommentar efter sin resa. Jag är uppe i 2 stycken nu och tänker fortsätta samla på mig. Vissa människor är så himla fantastiska och ibland gör det ont i hjärtat lite när de åker hem, men då är det fina att det alltid kommer nya, och jag får alltid nya bästisar på hotellet och den är fin. 

 

Söndagarna är även något speciellt, då är det dags för söndagsmiddag med fantastic4, vilket inkluderar Linn, Martina, Emma & mig. Vi snurrar med att välja restaurang och innan säsongen är slut har vi antagligen ätit på de flesta. 

 

Lite utgångar hinner vi med mellan varven och de är också väldigt trevliga och kul, 

& bada såklart, massvis, och sola och måla kroppen lite brunare. 

 

& idag är det också endast 4 dagar tills min bästaste syster kommer hit och bara tanken på att jag får krama henne så väldigt snart gör mig överlycklig. 

 

Ett ord, Trivs. 

 

 

Det var med sjuk förväntan som jag och mina trogna vapendragare Martina & Emma hänkade vår dykutflykt och fick uppleva havet på en helt annan nivå, för första gången i livet. En hel ledig dag tillbringade vi utanför Kalitheas kust och dök ner på upptäcksfärd i havslivet. Vi fick två dyk och det är jag hemskt tacksam för då första dyket bara var läskigt och lite obehagligt och jag hade inte mycket tid över till att faktiskt njuta av allt runt omkring då jag hade full fokus på att fortsätta andas och att tryckutjämna så ofta som möjligt. Det kändes farligt och det var inte förens jag kom upp efter första dyket som jag förstod hur häftigt det var, så väldigt exalterad. 

 

Andra dyket var himla mycket mer awesome då vi hade fått rutin på dyklivet och jag kände mig som världens bästa dykare och inbillade mig att jag var med i film och då kände jag mig även som en filmstjärna och den känslan är nice alltså. Vi dök även längre ner och var under vattnet längre och åh det var magiskt. Det var jag och mina bubblor och livet var kvar där uppe ovanför ytan. Och där nere existerade inte mycket mer än en väldigt väldigt stilla och tyst värld, vilken upplevelse. Absolut en av de bättre dagarna här på Rhodos. 

 

Det här med att blogga är inte riktigt min grej konstaterar jag ännu en gång. Det blir liksom inte av och jag har inte fått in någon rutin på det alls. Men jag vet att mamma och pappa gärna läser här, så jag tänker att jag ska ge ett försök till och skärpa till mig lite på den här bloggfronten. 

 

Dagarna flyger ifrån mig och jag har gjort mig hemmastadd här, på countryside of Rhodes, Kolymbia. Det är mysigt och det är tokvarmt och kryllar av turister och det gör mig glad. Det finns egentligen inte jättemycket att skriva om själva jobbet längre, nu när alla nya intryck har sjunkit in och liksom blivit vardag för mig så är det egentligen som vilket annat jobb som helst, bara det att jag får rocka vattenpolo varje torsdag och häver i mig hotellfrukost varje morgon. Den är fin och den är tacksam. 

 

Bilderna som kommer här nedanför är från vår teamday vi genomförde i början av juli. Vi åkte ut på jeepsafari i bergen och det var fantastiskt smutsigt och väldigt lyckligt. Och den där naturen som Rhodos bjuder på, med höga berg och djupa dalar och grönt överallt, den är nästintill oslagbar, högt älskad. Kortfattat var det en galen dag med mycket bra människor och jag är verkligen glad över varenda en i mitt team. Så tack igen.