Om jag idag för 10 år sedan vaknat upp och vetat om att min syster senare samma dag skulle tas ifrån mig - hade jag inte gjort något annorlunda alls i mitt då 16åriga liv. Möjligtvis gett henne en extra kram, för det minns jag inte när jag sist gjorde.

Jag vet att Viktoria visste att jag älskade henne, även fast jag aldrig sa det till henne. Jag var 16 år och det där med att gå runt och säga ord som jag älskar dig till folk fanns inte riktigt i min natur i den åldern. Men tur nog kan man visa kärlek på så många olika sätt - inte bara genom att förklara den med ord. Jag och Viktoria sa det genom skratt och genom att alltid stå vid varandras sida. Alltid ha den andras rygg och alltid ta varandras parti - till vår äldre systers stora frustration. 

Viktoria skyddade mig alltid och hon tålde inte att se mig ledsen. Varje gång jag var på dåligt humör tittade hon alltid på mig och log samtidigt som hon sa nu ser du så allvarlig ut igen. Jag kunde aldrig hålla masken efter de orden och brast alltid ut i skratt och jag minns tydligt att det gjorde mig irriterad många gånger. Varför kunde hon bara inte låta mig vara på det där dåliga humöret och varför kunde jag aldrig ha bättre kontroll på min ilska? Det är något fantastiskt med det där, hennes sätt att vända det dåliga till något bra med bara en simpel mening. Det är inte många jag känner som äger den förmågan och det gör Viktoria unik. Det var inte bara hennes sätt att få mig att må fantastiskt som gjorde henne så unik, hon har satt avtryck i mig på så många olika vis. Ibland känns det som att hon lever igenom mig, att jag ibland är henne.  Jag vet också att så lika vi var, lika mycket olikheter fanns det mellan oss. Men jag vet också att jag alltid ville vara som hon, ha sådär enkelt med att prata med människor och att bli sedd som den där glada och positiva människan. Trevligt nog får jag den beskrivningen från många jag känner, att jag är just det, glad, positiv och social. Det är något jag har jobbat med att bli, det har inte alltid varit en självklarhet för mig och jag tror att jag har Viktoria att tacka för det. Jag korade henne till min förebild i tidig ålder och sedan dess har jag velat uppnå allt det hon var och allt det hon levde för.

Trots att det idag har gått hela 10 år sedan min syster dog så har jag fortfarande levt större delen av mitt liv tillsammans med henne och det är en lugnande tanke. Jag fasar inför den dag då jag levt större del av mitt liv utan henne istället. För tiden bara går och tar mig allt längre ifrån ett liv med min syster och den där sista dag hon fick. Den dagen var precis som dagen har varit idag, en äkta sommardag med strålande solsken. En perfekt sista dag i livet. Det är heller ingen dum tanke att det sista hon fick äta innan hon dog var svenskt lösgodis, om man nu ska försöka se något fint och lättsamt i det där hemska. Viktoria var mitt i livet när hon miste det, när hon togs ifrån mig. Hon var allt för ung och oskyldig för att dö och jag var allt för ung för att mista en syster - om man nu någonsin får åldern inne till det. Det går inte en dag då jag inte tänker på henne, på ett eller annat sätt. Hon är ständigt med i min vardag. Hon är med till att få mig att gå vidare i livet, till att utvecklas som människa fast att hon inte är här fysiskt. Hon formar mig och jag strävar fortfarande efter att bli mer lik henne och det ska hon hyllas för. Jag älskar det faktum att hon satt sina spår i mig och att jag får leva mitt liv med henne som en av mina största förebilder. 

 För visst känns det fint att vara vid liv en dag till, som Håkan så fint sjunger.