så, jag vet inte vart jag ska börja riktigt. Det är ju inte så att det svämmar över av nyheter här från Gran Canaria, mest svämmar det över av olika känslor i hjärtat. Både himla fina känslor men samtidigt lite mindre uppskattade. Jag bor i ett slott, ja det gör jag. Med fantastisk balkong med tillhörande storslagen utsikt, och jag kan ibland inte riktigt se mig mätt på allting. Bergen, havet, ljusen. Det är vackert, men samtidigt är det otillräckligt för att jag ska kunna känna mig helt avslappnad och bekväm. Mest känner jag mig stressad och orolig och drömmer mig bort till Playa Del Ingles, där alla andra bor. Alla de där jag tycker om mest här på ön och de jag vill vara tillsammans med helst av allt. Jag försöker vara där inne så mycket som möjligt och jag har haft fantastiska kvällar där, med livets människor. Det är trots allt bara 6 km mellan mig och det livet. Dock hör jag egentligen inte hemma där inne, jag är inte en del av deras olika team. Jag borde stanna här mer, men jag känner mig så väldigt ointresserad utav allt här ute i mina kvarter, jag ger liksom inte detta en chans känns det som. Å andra sidan vill ingen del utav mig ge fler chanser, för jag vet vad jag vill och det är inte det här. Jag lever på hoppet om att allt faller på plats så fort jag väl börjar jobba helt på riktigt och får göra det jag verkar tycka om. Och även när alla andra är på plats, när hela teamet är komplett. Just nu är allt bara väldigt snurrigt för mig och jag flyr istället för att fäkta mot detta kaos. Det är absolut inte så att jag vantrivs, jag är okej. Men jag önskar allt kändes så mycket bättre, och jag ångrar mina val en aning. Vilket gör mig ledsen. Men jag har alltid tänkt att allt sker av en anledning, detta är tänkt ska hända och det händer och det ska vara så. Vad som sker härnäst kan endast tiden utvisa, och jag givetvis. 

 

Jag är inte den sortens människa som klagar, jag brukar se positivt på saker, på livet. Men detta är en känsla jag inte kan ignorera, något jag inte kan styra. Det handlar om trygghet, jag behöver känna mig trygg och jag saknar den känslan, den är så viktig. Men jag vet med mig att jag inte är den individen som ger upp i första taget heller, jag ska fortsätta och tålmodigt vänta tills alla som ska vara här över vintern är här så att jag får en helhet på allt. Jag behöver se klart, för just nu är allt bara väldigt suddigt i tillvaron och jag är bara hyfsat tankspridd. 

Att ta farväl av en plats jag tillbringat varje dag på i fyra månader skär lite i hjärtat på mig, en plats som jag trivts så tokigt bra på, där jag känt mig så uppskattad, så omtyckt. Och mina Rhodos-människor som jag spenderat i princip varje dag med, de ska också ha hejdå. Det är en del av det här jobbet, det är liksom smällen jag får ta när jag jobbar med något som här såhär pass lyckligt för mig. Jag måste lära mig och jag tycker ändå att jag sköter mig exemplariskt. Oftast är det tanken på ett farväl som gör mest ont, men när jag är i själva situationen är jag så himla okej. Jag tror inte jag riktigt får in vad om händer, så är det nästan alltid. Jag önskar ibland att jag kunde gråta mer vissa tillfällen, då det passar in. Men jag väljer inte mina tillfällen och jag slipper de där snoriga konsekvenserna. Så jag är väl en lycklig människa trots allt, som kan gråta, ibland.

 

Min sommar har i alla fall i särklass varit fantastisk och jag hade inte kunnat ha en bättre arbetsplats. Hjälp vad mycket tacksamhet det svämmar över i mig nu när jag tänker på hur bra allting har varit. Hur fint behandlad jag har blivit och vilka snygga minnen jag har skapat. Och jag hade inte önskat något annat, fina Aegean Blue.

 

Nu packar jag ihop mitt liv igen och flyttar till Gran Canaria i 6 månader och det känns bara bra. Jag är klar här på Rhodos och mår oerhört bra av den tanken. Nu planerar jag att ta GC med storm och jag börjar redan imorgon då början på det spanska livet nalkas. Så det är med vemod, men samtidigt (känsla just nu) med sjuk förväntan & nyfikenhet som jag tar farväl av Rhodos och allt det vackra som denna ö har bjudit mig på.

 

Nu väntar nya äventyr på mig och jag håller i hatten, för nu blir det att åka av.