Att ta farväl av en plats jag tillbringat varje dag på i fyra månader skär lite i hjärtat på mig, en plats som jag trivts så tokigt bra på, där jag känt mig så uppskattad, så omtyckt. Och mina Rhodos-människor som jag spenderat i princip varje dag med, de ska också ha hejdå. Det är en del av det här jobbet, det är liksom smällen jag får ta när jag jobbar med något som här såhär pass lyckligt för mig. Jag måste lära mig och jag tycker ändå att jag sköter mig exemplariskt. Oftast är det tanken på ett farväl som gör mest ont, men när jag är i själva situationen är jag så himla okej. Jag tror inte jag riktigt får in vad om händer, så är det nästan alltid. Jag önskar ibland att jag kunde gråta mer vissa tillfällen, då det passar in. Men jag väljer inte mina tillfällen och jag slipper de där snoriga konsekvenserna. Så jag är väl en lycklig människa trots allt, som kan gråta, ibland.

 

Min sommar har i alla fall i särklass varit fantastisk och jag hade inte kunnat ha en bättre arbetsplats. Hjälp vad mycket tacksamhet det svämmar över i mig nu när jag tänker på hur bra allting har varit. Hur fint behandlad jag har blivit och vilka snygga minnen jag har skapat. Och jag hade inte önskat något annat, fina Aegean Blue.

 

Nu packar jag ihop mitt liv igen och flyttar till Gran Canaria i 6 månader och det känns bara bra. Jag är klar här på Rhodos och mår oerhört bra av den tanken. Nu planerar jag att ta GC med storm och jag börjar redan imorgon då början på det spanska livet nalkas. Så det är med vemod, men samtidigt (känsla just nu) med sjuk förväntan & nyfikenhet som jag tar farväl av Rhodos och allt det vackra som denna ö har bjudit mig på.

 

Nu väntar nya äventyr på mig och jag håller i hatten, för nu blir det att åka av.