jag ger ett leende till livet nu. välförtjänat är det, tror jag. Det är inte ofta det skapas några ord här längre, inga bilder heller för den delen, jag tappade helt motivationen en sväng där borta. Den kan vara tillbaka nu, men som guide lovar jag inget, för det får man inte. Jag vet inte vad som hände, eller jo, klart jag gör. Sånt där säger jag bara för att släta ut det, få det att låta förvirrat och oskyldigt. Jag är medveten om exakt allt varför jag inte bloggat, och det är tillräckligt. Nu är jag tillbaka bland stjärnorna igen och kan börja briljera, åtminstone för en dag. Det är nedräkning till Kreta är det, samtidigt som jag försöker lära mig själv att inte tänka så, lära mig att försöka vara kvar i nuet, tycka om GC-livet och allt vad det innebär. Men mitt hjärta längtar bort härifrån och då får jag bara tycka om läget. Dock vet jag inte exakt vad jag längtar efter, om det är till Kreta eller om det är till något som gör livet lite annorlunda, lite lyckligare. En sak vet jag helt säkert, det är att en del av denna längtan är till hem, till den svenska våren, för den är tokigt mycket finare och lyckligare än den kanariska våren, det sitter i luften och så är det bara. Svensk luft är bäst och jag tänker inte lyssna på annat. älskade hemland. Älskade hemstad, mitt Jönköping. Och älskade livsmänniskor som lever där borta, dit jag så fasligt längtar. Men jag tänker att Kreta är menat, om inte annat dels för att min kära far och broder kommer ner till mig i juli, bokade & klara och även den där fantastiska kroatienresan i augusti som jag och världens bästa syster ska genomföra, också där bokade och klara. Jag håller ut den här märkliga känslan och hittar mig till rätta på Kreta, och jag vet att det kommer bli fantastiskt, och att jag kommer älska det. Jag älskade Rhodos, jag älskar Gran Canaria. (fast att det till GC är en lite mer krånglig kärlek.) Men sånt ska också finnas, det är bra. Dock jag har nog aldrig upplevt hemlängtan så hårt som jag gör här, dessvärre. Men jag ser det som att det är nyttigt, att jag växer, inombords såklart. På längden står det still, även på bredden, hur mycket chips och pannkakor jag än trycker i mig. Det gör inte så mycket. Chips och pannkakor gör mig lycklig för stunden och det är värdefullt, just då. Imorgon börjar jag på dykcertifikat, det är om något ett tokigt kul tidsfördriv. Körkort i dykning liksom,  och det ska jag och min fina Elin haffa åt oss inom de kommande dagarna, den tanken är berusande, glad och förväntansfull. Nu ska jag gå och dricka drinkar på en skybar, i byxdress & högklackat, jo tack.