Ett år. 

Meningen är nog att jag ska skriva något vackert nu och som träffar rakt i hjärtat. Skriva något för att hedra min fantastiska pappa som idag för ett år sedan lämnade det här livet bakom sig efter en fruktansvärd kamp mot cancer. Men jag vet inte vad jag ska skriva, för huvudet är tomt och det är faktiskt också hjärtat i skrivande stund. Det står still i mig nu och jag tänker tillbaka på en tid med en sjuk pappa, en tid när pappa dag för dag tynade bort och blev svagare. En process jag var så väl medveten om men som jag vägrade att förstå. En process som jag iakttog på håll, som jag inte riktigt var fysiskt närvarande i. Det var något jag kunde tänka bort då jag inte var där hos honom de där absolut sista dagarna och såg allt det där med egna ögon. De dagarna som var som värst, som bara tog honom närmare och närmare ett slut. 

Varje dag fick jag uppdateringar hemifrån om vad som hade hänt. Hur pappa inte längre var kontaktbar och bara hade ont och hur han blev svagare, dag för dag. Att de inte kunde prata med honom längre. Och så en tidig morgon på Rhodos för ett år sedan väcks jag av ett telefonsamtal där Lovisa berättar för mig att vår fina pappa har somnat in och nu lämnat oss. Och jag minns att jag inte visste hur jag skulle reagera, jag minns att jag var ledsen men inte riktigt förstod vad jag precis fått berättat för mig. Och jag minns tomheten, den där stillheten. Och videosamtalet från pappas rum på sjukhuset. Att jag först inte ville se honom där han låg i sin säng och bara hade varit levande för några timmar sedan. Det är märkligt det där, när livet flyr. Och jag önskade så att jag kunde få sitta med i det där rummet den morgonen, tillsammans med de jag älskar högst och få vara en del av den där på något sätt ändå fridfulla stund. För det var ett lugn i den där stunden, det kunde till och med jag känna av via det där videosamtalet. Det var fint på något vis, rofyllt. 

Jag kom till Sverige dagen efter och jag fick se pappa igen. Han var så himla fin och liknande sig själv. Det var inte alls som med Viktoria, hon skrämde mig när jag fick se henne några dagar före begravningen.  Det liknande inte henne minns jag att jag tyckte. Kanske var det för att jag aldrig sett en död människa tidigare eller så var det kanske så, att det inte såg ut som henne bara. Jag minns det inte, det var så längesen. Men pappa såg ut som sig själv och han var bara så vacker. Kall, men så vacker.

Jag tänker tillbaka på min pappa som var min trygghet, min klippa. Min pappa som aldrig frös hur kallt det än var. Som älskade att sitta och titta på folk, gå promenader och köra bil och båt i vackert väder. Som alltid fanns där för mig och som gjorde världens godaste pannkakor. Min pappa som jag var så stolt över och som jag fortfarande är och alltid kommer att vara. Att han slutade göra pannkakor och började frysa istället där på slutet har ingenting med honom att göra, det var cancerns fel och jag är så arg på den för det. Att den tog ifrån honom så mycket som han älskade och gjorde honom så ledsen, det är bara så fel och det ska ingen människa behöva få vara med om. Aldrig. Det är ett fruktansvärt sätt att dö på och det är bara så fel att en sjukdom tar en världsbästig människa med sig i döden sådär. 

Ett år utan min pappa idag som sagt och den tanken gör ont i mig nu.