dagarna rullar framåt vare sig jag vill det eller inte. Mest vill jag det, för nedräkningen till Gran Canaria är här och jag trivs med den tanken. Jag och mina Bluestars är sedan en vecka tillbaka fångar i Kolymbia, med nytt boende och ingen bil. Vår lilla tysk som äger vårt tidigare boende fick nog och slängde ut oss, dessvärre. Jag och drygt 25 kollegor blev bostadslösa bara sådär huxflux. Det gjorde inte mig särskilt mycket då spänning i vardagen är kul enligt mig. Det fixades nytt boende till oss och halva mitt team flyttade in till storstan och vi (bluestars) fick den stora äran att stanna här på countryside i lilla Kolymbia. De första dagarna var hyfsat tragiska, men jag har vant mig nu och tillvaron är ändå helt okej. Folk droppar dock av nu, till sina kommande vinterdestinationer och det ska sägas mycket hejdå hit och dit, mycket mat äts och mycket minnen pratas. Vi har mycket gäster på hotellet nu, mycket svenskar som i sin tur är tokigt störtsköna och jag får så mycket nya kompisar, både vuxna som barn och jag älskar det. Det tyder på att mitt jobb är så skräddarsytt för mig och den tanken gör mig berusande glad. Och idag är det även 11 dagar tills jag får ta mitt pick och pack (vilket är en hel del) och flytta livet till Gran Canaria och jag kan knappt vänta. Jag är så ruskigt förväntansfull och vissa kvällar innan jag ska sova kommer jag på mig själv att känna mig som ett barn innan julafton när jag tänker på GC, javisst, det är på den nivån och det är så fett.