Pappa, minns du när Viktoria dog. När jag var livrädd för mörkret och för att vara ensam om nätterna. Och du sov hos mig, i mitt rum, i tältsängen bredvid min säng. Jag klarade inte av mörkret och vi tände ljus om kvällarna som brann natten igenom. Och när jag låg vaken de där sömnlösa nätterna och kunde känna din närvaro i rummet och se de där brinnande ljusen, så kände jag mig trygg i en annars så otrygg tid. Det är en ny otrygg tid här, men den här gången handlar det inte om Viktoria, utan det är du som är borta, som har lämnat mig. Och det står ingen tältsäng bredvid min säng med en pappa i, en pappa som fyller rummet med den tryggheten som bara du kunde göra. Det brinner heller inga ljus, för det orkar jag inte. Jag orkar inte se något ljus i den här världen just nu, för när jag är ledsen vill jag ha det så mörkt som det bara går omkring mig, helst vill jag ha det så mörkt att jag inte ens kan känna det i mig själv, hur ont det faktiskt gör.

Men jag vet att ingenting blir bättre av mörker, och jag avskyr ju egentligen mörkret. Hädanefter ska jag tända ljus, för dig pappa. Även om du inte finns kvar här i tältsängen bredvid mig så finns det där ljuset kvar. Och jag kommer låta det brinna tills jag klarar av att tänka klart tanken på att du inte lever längre. Jag vill verkligen inte ge upp, även fast att det egentligen är det enda som jag tänker på dessa dagar. Men sen då? Efter jag gett upp. Då börjar det om igen och jag blir så illa tvungen till att ta mig upp och fortsätta. För det är ingen som kommer fortsätta åt mig, det ska jag göra själv. Och om inte för mig, så för din skull pappa. Och för Viktorias. Jag ska göra er stolta, för jag är egentligen fortfarande den där människan som är så duktig på att leva och som egentligen älskar livet och det tänker jag bevisa. För mig och för andra. Jag.ska.klara.det