Det är faktiskt ganska fantastiskt alltihop. Att jag är här och att det är nu. Att jag har fått min dröm att slå in, på egen hand. Jag gjorde det och jag är så tacksam mot mig själv för det. Tack Olivia. Ibland nu när jag ser min spegelbild i den här blåa uniformen som vi ständigt lever i på dagarna, så ler jag sådär löjligt stort när tanken slår mig att det där är faktiskt jag. Det är jag som står där och ler tillbaka mot mig själv och jag har lite svårt att greppa det på något sätt. Allt gick så läskigt fort. Först till världens mest fantastiska 5 veckor i Spanien för att sen bosätta mig på Rhodos för några av livets många månader. Och jag får göra det här, det är okej och det är ett jobb, ett himla lyckligt jobb. Och att jag bara byter till nästa sol när solen här blir för kall och att det får bli Gran Canaria. Det är så bra. Människor är fantastiska och de är helt min tekopp, de där människorna som jag får träffa varje dag, på det sättet och på den här platsen.

 

Jag är en väldigt lycklig människa, absolut, med allting här. Och givetvis saknar jag allting hemma också. Livsstilen, människorna och gatorna. Men jag påminner mig själv alltid om att jag har spenderat 22 år hemma redan och ka gott ge mig själv den här tiden utomlands, tillsammans med en dröm som jag haft länge och med människor som delar samma passion för det här som jag gör, det är häftigt. Och ikväll kommer en del av hemma hit, Lovisa heter hon, även kallad syster. Världens bästa dessutom och jag ser så väldigt mycket fram emot att få ha henne här, älskade. Och som grädde på moset sätter Julia sina fötter på Rhodos på lördag, och stannar här hos mig i en vecka drygt. Älskade bästis. De är två av de absolut bästa människorna i hela min värld och åh vad jag älskar de så högt och det är så väldigt tacksamt att de kommer hit. Älsklingar, tack för det. De gör mig till lyckligaste människan i världen. 

 

Cheers out people, nu går jag och dansar mig ännu lyckligare på minidisco, med Bamse & rökmaskin, perfection.