oliviacecilia

24 augusti 2018. 

Det betyder att det idag är 2 år sedan den 24 augusti 2016 - en förfärlig dag i mitt liv. Det var den dagen jag nåddes av beskedet att min pappa förlorat sin tuffa kamp mot cancern och inte längre fanns med oss i livet. 

Det var hårda ord som gjorde så ont i mig, men jag visste egentligen hela tiden innerst inne att det bara var en tidsfråga innan jag skulle behöva höra de där orden och att de skulle bli ett faktum. Hur mycket mitt hjärta än hoppades på annat och hur orättvist pappas öde än var, så var det inte tillräckligt för att hålla honom vid liv. 

Det är så många gånger jag har försökt att se en mening med att pappa blev sjuk och behövde lämna livet knappt 58 år gammal. Men jag kan för mitt liv inte förstå det eller komma med en rimlig förklaring. Visst, jag har kanske blivit starkare och mer rustad för livet - men jag hade klarat mig fint utan den där styrkan och den rustningen. Jag vill hellre ha en pappa i livet. 

En pappa som jag kan berätta saker för, sånt där som jag bara kunde berätta för honom, såna där, för mig, typiska pappa-saker. Det händer fortfarande att tanken "det här ska jag genast berätta för pappa" hinner flyga genom mitt huvud, en bråkdel av en sekund, innan verkligheten tar tag i mig och jag inser att det inte längre är möjligt. Han är inte längre ett telefonsamtal eller ett par tiotal mil bort. Jag kommer aldrig kunna ringa honom igen eller prata med honom och dela med mig av mitt liv till honom. Men om jag hade kunnat det så vet jag att han hade varit så stolt över mig nu. Han hade varit stolt över hur jag tacklade detta årets vår och att jag äntligen kommit in på den utbildning som jag i så många år sökt men aldrig kommit in på tidigare. Han hade firat det med prinsesstårta. Han hade varit stolt över att kalla mig sin dotter, lika stolt som jag är över att få kalla honom min pappa. Jag hade inte kunnat önska mig en bättre pappa i mina 24 första år i livet. Jag hade dock önskat att jag kunde få fortsätta mitt liv med honom vid min sida, som en del av min vardag, önskat att han kunde se mig bli vuxen och utvecklas vidare i livet.

Jag befinner mig denna dag, konstigt nog, på exakt samma soliga ö i Grekland som jag gjorde den dagen pappa dog. Det blåste lika varma vindar då som nu. Här för två år sedan, bestämde jag mig för att pappa fanns i de där vindarna. Han blev mer levande och närvarande då och det var en lugnade känsla mitt i kaoset. Jag tänker samma sak idag och en vind har aldrig känts så härlig och så trygg. 

Jag saknar honom verkligen, idag som så många andra dagar. Min fina starka pappa, min pappa polis som kunde fixa allt. Jag har och kommer alltid att vara så vansinnigt stolt över honom. 

Ett år. 

Meningen är nog att jag ska skriva något vackert nu och som träffar rakt i hjärtat. Skriva något för att hedra min fantastiska pappa som idag för ett år sedan lämnade det här livet bakom sig efter en fruktansvärd kamp mot cancer. Men jag vet inte vad jag ska skriva, för huvudet är tomt och det är faktiskt också hjärtat i skrivande stund. Det står still i mig nu och jag tänker tillbaka på en tid med en sjuk pappa, en tid när pappa dag för dag tynade bort och blev svagare. En process jag var så väl medveten om men som jag vägrade att förstå. En process som jag iakttog på håll, som jag inte riktigt var fysiskt närvarande i. Det var något jag kunde tänka bort då jag inte var där hos honom de där absolut sista dagarna och såg allt det där med egna ögon. De dagarna som var som värst, som bara tog honom närmare och närmare ett slut. 

Varje dag fick jag uppdateringar hemifrån om vad som hade hänt. Hur pappa inte längre var kontaktbar och bara hade ont och hur han blev svagare, dag för dag. Att de inte kunde prata med honom längre. Och så en tidig morgon på Rhodos för ett år sedan väcks jag av ett telefonsamtal där Lovisa berättar för mig att vår fina pappa har somnat in och nu lämnat oss. Och jag minns att jag inte visste hur jag skulle reagera, jag minns att jag var ledsen men inte riktigt förstod vad jag precis fått berättat för mig. Och jag minns tomheten, den där stillheten. Och videosamtalet från pappas rum på sjukhuset. Att jag först inte ville se honom där han låg i sin säng och bara hade varit levande för några timmar sedan. Det är märkligt det där, när livet flyr. Och jag önskade så att jag kunde få sitta med i det där rummet den morgonen, tillsammans med de jag älskar högst och få vara en del av den där på något sätt ändå fridfulla stund. För det var ett lugn i den där stunden, det kunde till och med jag känna av via det där videosamtalet. Det var fint på något vis, rofyllt. 

Jag kom till Sverige dagen efter och jag fick se pappa igen. Han var så himla fin och liknande sig själv. Det var inte alls som med Viktoria, hon skrämde mig när jag fick se henne några dagar före begravningen.  Det liknande inte henne minns jag att jag tyckte. Kanske var det för att jag aldrig sett en död människa tidigare eller så var det kanske så, att det inte såg ut som henne bara. Jag minns det inte, det var så längesen. Men pappa såg ut som sig själv och han var bara så vacker. Kall, men så vacker.

Jag tänker tillbaka på min pappa som var min trygghet, min klippa. Min pappa som aldrig frös hur kallt det än var. Som älskade att sitta och titta på folk, gå promenader och köra bil och båt i vackert väder. Som alltid fanns där för mig och som gjorde världens godaste pannkakor. Min pappa som jag var så stolt över och som jag fortfarande är och alltid kommer att vara. Att han slutade göra pannkakor och började frysa istället där på slutet har ingenting med honom att göra, det var cancerns fel och jag är så arg på den för det. Att den tog ifrån honom så mycket som han älskade och gjorde honom så ledsen, det är bara så fel och det ska ingen människa behöva få vara med om. Aldrig. Det är ett fruktansvärt sätt att dö på och det är bara så fel att en sjukdom tar en världsbästig människa med sig i döden sådär. 

Ett år utan min pappa idag som sagt och den tanken gör ont i mig nu.

 

Pappa, minns du när Viktoria dog. När jag var livrädd för mörkret och för att vara ensam om nätterna. Och du sov hos mig, i mitt rum, i tältsängen bredvid min säng. Jag klarade inte av mörkret och vi tände ljus om kvällarna som brann natten igenom. Och när jag låg vaken de där sömnlösa nätterna och kunde känna din närvaro i rummet och se de där brinnande ljusen, så kände jag mig trygg i en annars så otrygg tid. Det är en ny otrygg tid här, men den här gången handlar det inte om Viktoria, utan det är du som är borta, som har lämnat mig. Och det står ingen tältsäng bredvid min säng med en pappa i, en pappa som fyller rummet med den tryggheten som bara du kunde göra. Det brinner heller inga ljus, för det orkar jag inte. Jag orkar inte se något ljus i den här världen just nu, för när jag är ledsen vill jag ha det så mörkt som det bara går omkring mig, helst vill jag ha det så mörkt att jag inte ens kan känna det i mig själv, hur ont det faktiskt gör.

Men jag vet att ingenting blir bättre av mörker, och jag avskyr ju egentligen mörkret. Hädanefter ska jag tända ljus, för dig pappa. Även om du inte finns kvar här i tältsängen bredvid mig så finns det där ljuset kvar. Och jag kommer låta det brinna tills jag klarar av att tänka klart tanken på att du inte lever längre. Jag vill verkligen inte ge upp, även fast att det egentligen är det enda som jag tänker på dessa dagar. Men sen då? Efter jag gett upp. Då börjar det om igen och jag blir så illa tvungen till att ta mig upp och fortsätta. För det är ingen som kommer fortsätta åt mig, det ska jag göra själv. Och om inte för mig, så för din skull pappa. Och för Viktorias. Jag ska göra er stolta, för jag är egentligen fortfarande den där människan som är så duktig på att leva och som egentligen älskar livet och det tänker jag bevisa. För mig och för andra. Jag.ska.klara.det 

Idag, 24 augusti kl. 06.17. Det är det klockslaget jag får ett samtal hemifrån med orden om att du har somnat in och inte längre finns med oss. Här brister allting och det som gjort så ont förut når sin smärtgräns och exploderar.

Sov gott pappa.

Jag älskar dig föralltid.

/ Pappas lilla flicka. 

Det är när jag är som minst redo för den som den slår till, denna hemska saknad. För det mesta går allt som en dans, jag är obrytbar och bäst. Det är som den där sången, ingenting står över mig. Jag känner så ofta och jag är glad för den känslan, att jag äntligen kom dit. Sen kommer den där saknaden, som ett stjärnfall. Utan minsta lilla förvarning och knappt märkbar innan det är för sent. Den är hänsynslös och brutal och skär mig i hjärtat och jag vet aldrig hur länge den varar. Det jag vet är att den nog kommer fortsätta sådär, livet ut. Och sorgligt nog har jag vant mig vid den tanken, men jag kommer nog aldrig vänja mig vid det där plötsliga hugget, det gör alltid lika ont.

Det har gått snart 7 år sedan hon togs ifrån mig och varje dag som går tar mig längre och längre ifrån livet med henne här. Tekniskt sätt är jag äldre nu än vad hon någonsin kommer att bli och åren kommer bara fortsätta gå och jag kommer att behöva bli gammal utan henne. Jag hade gärna haft henne här och delat med mig av mitt liv till henne. Jag vet att det inte ger någon mening i att säga att jag önskar att hon var här, den är ju given. Och hon kommer inte vara här mer och det är egentligen löjligt att skriva om det, det är en hopplöshet. Men jag är hopplös ibland och det är en hopplös värld till och från så det passar ändå in på något vis. 

Det hedrar henne att saknaden slår till sådär, hon ska ha det, förtjänar det. Och jag tänker fortsätta bli ledsen, och gråta tills jag är helt tom, fortsätta sitta uppe sent på nätterna och lyssna på musik som får mig att tänka på henne, fortsätta prata om och skratta för henne, åt henne, allt galet och vackert hon gjorde. 

tills vi ses igen. 

din syster.