det är tanken på att hon är lycklig någon helt annanstans just nu som håller mig vid liv, som gör så att jag fortsätter andas, fortsätter att vara vaken, fortsätter att le, för henne och för allt annat vackert.

 

ibland gör det nästan för ont och ibland känns det knappt alls, för ibland har jag vant mig vid att hon inte är här. samtidigt kan jag gå ner mig helt när jag kommer till insikt om att hon faktiskt inte lever längre och den insikten tar sönder mig. men jag har lärt mig att bygga upp mig igen, bit för bit, när allting fallerar inom mig. det har aldrig varit enkelt, men jag har lärt mig att leva med det, det har blivit en del av mitt liv och jag har lärt mig hantera det.

 

 

hon skulle fylla 22 år idag, och jag säger grattis för det.

 

.